15 april 2014

Ett fetischerat utkast

I Fronesis nr 28, Marx ekonomikritik, finns en rätt så kort och märklig text. Det är en översättning (utmärkt utförd av Elin Wiström) av "Varans fetischkaraktär och dess hemlighet" av Marx - men inte i den version som vi kan läsa i Kapitalet, utan ett utkast med ändringar, upprepningar och korsreferenser.

Texten är översatt ur Marx-Engels Gesamtausgabe (MEGA). Där finns samtliga versioner av Kapitalet publicerade som Marx och Engels var involverade i (fyra tyska, en fransk och en engelsk). Efter att Marx hade gett ut Kapitalet så fick han kritik av Engels och andra kamrater för att första kapitlet var minst sagt svårläst. Inför andra utgåvan så reviderade han därför kapitlet; det delades upp på flera delar, nya stycken lades till och gamla skrevs om. Den text som publicerades i Fronesis är således en översättning av ett av detta utkast som Marx skrev till den nya versionen av första kapitlet av Kapitalet.

Marxologerna jublade givetvis då detta utkast publicerades i MEGA. Tänk att äntligen få se Kapitalets tillkomstprocess i öppen dager (och därmed få sitta så nära "pappas hjärta" som möjligt, som Nina Björk på konferensen Marx2013 så träffande beskrev det förhållande som många "Marxexperter" har till sin exegetiska gärning). För oss övriga så är det givetvis trevligt att så mycket av Marx finns tillgängligt, men ett par utkast till en text som Marx sedan färdigställde kanske inte får skutan att gunga.

Men med det sagt är det givetvis värt att fråga sig vad det egentligen står i det där utkastet. Vad nytt framkommer? Vid en närläsning visar sig svaret bli: i princip ingenting alls. Det är mer eller mindre samma text som Marx sedan tryckte i andra utgåvan av Kapitalet (fast där utökad; dock är de centrala formuleringarna med i detta utkast). Men styckena om varans fetischkaraktär är så fascinerande att man gärna låter sig luras att läsa dem igen.

Mycket har sagts om varufetischismen. Låt oss uppehålla oss lite vid själva språkbruket. Marx använder ett språk där ting, objekt, saker, föremål (de ord han använder skiftar hela tiden) träder i olika relationer till varandra, och dessa relationer uttrycker ett samhälleligt förhållande. Marx har ett specifikt begrepp för detta: Gegenständlichkeit, vilket är svårt att översätta till svenska. Några alternativ som brukar dyka upp för verbformen, vergegenständlichen, är objektivera, förtingliga, reifiera. Tanken är just att en social relation, som är någonting immateriellt och inte går att ta på, uttrycks via ett ting, och objektiveras/materialiseras/förtingligas/reifieras etc därför.

I det kapitalistiska produktionssättet sker detta då olika varor utbyts med varandra. Att en vara kan bytas med en annan innebär att det finns någonting som är lika dem emellan. Att någonting är lika introducerar Marx också en rad begrepp för (eller det kanske är fel att säga begrepp, det rör sig snarare om ett slags operativa beskrivningar för vad som sker): Gleichgeltung, Gleichheit, Gleiche, gleichsetzten, gleichgilt, gleichartig osv. Det blir ett evigt likställande, likasättande, likagällande, likhet, likartad osv. (Och ekvation på tyska heter även Gleichung, så när "X vara A = Y vara B" är det givetvis inte bara en ekvation utan ett dylikt likasättande.) Översättaren får svettas för att förvandla det hela till gångbar svenska.

En rad ting, objekt, saker, föremål är alltså likartade, satta lika, likagällande, likställda och eftersom det inte är deras konkreta fysiska egenskaper som är lika (för då skulle man ju inte vilja byta dem) måste det vara någonting annat, nämligen någonting dessa objekt har gemensamt. Vid denna punkt i framställningen i Kapitalet dör läsaren givetvis av nyfikenhet för att få reda på vad det är för något tredje som två ting kan ha gemensamt. Svaret är förstås det som hela boken i någon bemärkelse handlar om: arbete. Varorna som utbyts är alla produkter av arbete. Och dessa arbeten kan jämföras. Men arbetena som har framställt varorna är ju fysiskt olika sorters arbeten, så då måste ju fysiskt olikartade arbeten ändå likställas. Tillbaka på ruta ett. Så vad är det som likställs? Arbetena som förbrukning av mänskligt arbete, som samhälleligt genomsnittlig arbetstid. Och det är på grund av att utbytet sker, och inte på grund av att man gemensamt har kommit överens om att likställa olika arbeten, som olika arbeten faktiskt likställs.

På scenen har vi nu dessa ting, objekt, saker, ja hela baletten av varor (som Marx kallar för varuvärlden, eller ibland varupöbeln, och som har sitt alldeles säregna varuspråk som varornas ägare måste vara en röst för då de säger hur mycket varorna kostar), som har likställts åt höger och vänster med varandra eftersom det är så folk gör i utbytet. Och i processens gång har det arbete som har producerat varorna också likställts. Varornas värde är således någonting som uppstår både i produktionen och cirkulationen. Men hur framstår då hela denna verksamhet för de som deltar i den? Det är här frågan om fetischism träder in på scenen. Marx älskar frågan om hur saker framträder. Begreppet darstellung - framställning, skildring, beskrivning etc - är ett av Marx favoritord, och mången Marxgubbar har lagt pannan i djupa veck för att förstå dess inre innebörd. En sida av begreppet är att det har med teater att göra: man framställer en teater, man gör en scenframställning. Tingen framställer de samhälleliga relationerna likt en teateruppsättning (och Marx introducerar också uttrycket "karaktärsmasker" för de ekonomiska agerande som varornas ägare måste ge upphov till, oavsett deras egna personlighet). Tingen vidhäftas med en fetischism, de ges egenskaper som inte är kopplade till deras naturliga egenskaper, men som upplevs som sådana.

Någonting samhälleligt, en immateriell relation, förstelnas alltså i ett ting. En uppsjö ord och metaforer dyker upp för detta: Kristalle, Gallerte, Verpuppung, Inkarnation. Gallerte = geléartad massa, ungefär som den förstelnade rest som blir kvar av kall matos. Men hela denna process av objektivering/materialisering av någonting immateriellt och samhälleligt måste givetvis te sig en aning märklig för de som är mitt inne i den. En rad fantastmagoriska former, griller, dolda hemligheter, hieroglyfer, framträdelser, sken, fantasifyllda gestalter osv uppstår därför kring den samhälleliga relationen och kräver att den tolkas och avkodas för att förstå vad som sker. Men det finns något viktigt som Marx är ute efter. Det handlar inte om att det finns en dold essens och en falsk yta. Tvärtom: ytan återspeglar innehållet. När de enskilda producenterna låter sina olika arbeten träda i relation till varandra via varuutbytet, och därför upplever det som att tingens relationer (deras inbördes prisrelationer osv), snarare än andra producenters, reglerar deras egna arbete, så är detta inte en "falsk erfarenhet"; de samhälleliga relationerna framstår exakt sådana de är ("wie sie sind"). Det handlar inte om att någonting är illusoriskt, att "om bara producenterna förstod hur saker och ting egentligen låg till så skulle de handla korrekt".

Mycket mer finns att säga om detta, om realabstraktioner, Robinsonader och "de vet det inte, men de gör det". Men låt oss istället avlutningsvis nämna en annan sak. Marx kallar de konkreta, fysiskt påtagliga ting som blir bärare av samhälleliga relationer för sinnligt översinnliga ("sinnlich übersinnliches"). Återigen ett sådant begrepp som Marxologerna grunnat mycket och länge över. Uttrycket är dock taget från Goethes Faust. Marx citerar ofta detta verk, och nästan alltid är det Mefistofeles ord han använder därur. I detta fall retas Mefistofeles med Fausts kärleksträngtan (översatt till svenska av Viktor Rydberg):

Du übersinnlicher sinnlicher Freier,
Ein Mägdelein nasführet dich.

Du kurtisör så översinnligt sinnlig,
du dras vid näsan av ett flickebarn.

Marx tvingas uppfinna en uppsjö nya begrepp och ordkombinationer (såsom värdekropp, värdespråk, värdeobjekt etc) för att beskriva vad som sker i det kapitalistiska produktionssättet. Begreppen är teoretiskt viktiga, men desto viktigare är det sammanhang som de sätts i spel inom. Att stirra sig blind på översättningen av enskilda ord - och mena att den tekniska översättningen av enskilda ord blir bärare av hela det teoretiska fundamentet - riskerar dock att leda fel. Man blir då en "översinnligt sinnlig" kurtisör av det enskilda ordet; men detta ord drar dock i slutändan en själv vid näsan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar