3 februari 2015

Det universella

Universalism ja, nu var det dags igen. Senaste numret av Fronesis är på temat "Det universella", som bland annat angrips via frågan om medborgerliga rättigheter, den koloniala analogin mellan Irland och Indien, den arabisk-judiska gemenskapen (eller frånvaron av den), slavupproret på Haiti, Rimbaud och hela jäkla idékomplexet. Och så lite Balibar på det förstås, annars vore det inte det fulländade Fronesisnummer det är.

Så vad handlar det hela om? Det universella har en mörk historia, tecknat i extra nattsvart kolorit av det postkoloniala teoribygget, där förment allmän-mänskliga ambitioner får stå som ursäkt för högst partikulära drifter: den rovgiriga borgarklassens koloniala plundringståg, folkmord och djävulskap. Samtidigt har marxismen och vänstern alltid hyst en universell önskan, nämligen att proletariatets särskilda position i produktionen - att vara egendomslöst och inte äga de produktionsmedel man brukar - ska göra det möjligt för proletariatets partikulära klassintresse att upplösa klassamhället som sådant och därigenom skapa en, ursäkta det pretentiösa uttrycket, universell gemenskap. När den galliska tuppen gal osv.

Efter den anti-koloniala kampens framgångar, och efter att det kalla kriget tog slut, blev det inte så poppis att prata om universella kamper och lösningar. Man skulle handla ödmjukt och vårda de lokala berättelserna. Till slut blev dessa lokala berättelser så snävt avgränsade att de endast kunde bottna i individuella erfarenheter, och dessa individuella erfarenheter skulle placeras på en piedestal tillsammans med en lång räcka andra sådana individuella erfarenheter, som alla värderades likvärdigt och inte möjliggjorde några universella, övergripande anspråk. Eller nåt.

Det senaste Fronesisnumret utgör ett försök att gå bortom den postkoloniala teoribildningen (främst kännetecknad av Spivak) vars främsta brist - enligt Vivek Chibbers och Mahdi Amils bidrag - är att den reproducerar den orientalistiska föreställningen om en väsensskillnad mellan Öst och Väst, en permanent annanhet hos den Andre, som man anser sig vilja kritisera. Numret vill också granska rasismens rötter i slaveriet i relation till produktionens utformning (utan att vilja reducera rasismen till en ren klassfråga, den tiden är förbi) genom att lyfta fram lite old-school marxism via C.L.R. James och Nathan Hamelberg. En annan kritik av den postkoloniala teorin som lyfts fram är hur den inte tillräckligt har problematiserat förkoloniala strukturers inverkan på de postkoloniala samhällena, vilket Aijaz Ahmad går igenom i fallet Indien.

Själv vet jag alldeles för lite om den postkoloniala teoribildningen för att bedöma om man träffar målet, men det finns avsevärt intressant att diskutera i Chibbers, Ahmads, Amils, James och Hamelbergs bidrag. Och i synnerhet har Chana Morgenstern med en text om försöken att skapa en arabisk-judisk solidaritet, och hur det misslyckades, i staten Israels tidiga skede. Det israeliska kommunistpartiet gick på linjen att arbetarklassens gemensamma kamp skulle överbrygga den småborgerliga sionismen som splittrade araber och judar. Istället blev det tvärtom - och Morgenstern menar att frågan om nationalismens roll inte hade analyserats nog av kommunistpartiet. I många anti-koloniala kamper fungerade nationen som en enande gemenskap, men i Israel blev den istället en splittrande sådan.

Étienne Balibar, China Miéville och David Payne har med längre texter om det universella - dock väldigt svåra och bitvis pratiga sådana. Fastnar för en ståndpunkt hos Balibar; många utopiska tänkare föreställer sig det utopiska som en framtida universell gemenskap, där samtliga delar av världen är sammanlänkade. Men vi är där idag - och därför är den utopiska tanken död. Det går inte att fantisera om ett bortomrike, utan man måste utgå från den konkreta sammanlänkning som existerar idag.

Karin Zackari, David Zachariah, Sam Carlshamre, Shabane Barot och David Payne har gjort ett utmärkt jobb att knyta ihop numret. Det enda jag undrar är om det kommer väcka någon respons från postkolonialt håll. Heidegger är redan under attack då hans anti-semitism visade sig utgör en större kärna i hans tänkande än man tidigare anat. Postkolonial teori verkar vara i ett gungfly just nu. Kan man förvänta sig ett svar från Södertörn och dess gelikar? 

2 november 2014

Är anarkismens tid förbi?


Lämnar kläder till en insamling till Kobane. Som vanligt är det de lokala anarkisterna som organiserar det hela. Det är något visst med anarkismen. Den har aldrig producerat ett eget teoribygge, utan låter sig främst inspireras av ett slags omedelbart rättspatos och historiska exempel. Anarkister som David Graeber bygger sitt tänkande framför allt på en vidunderlig ansamling anekdoter; nog så intressanta och avslöjande, men att från dem dra en slutsats om hur samhällets olika skikt och konflikter kommer att utvecklas idag, och vad som bör göras, är svårt.

Folk älskar att klaga på anarkister; de är en subkultur, de kan aldrig nå ut brett, de har ingen organisationsteori, deras maktkritik är naiv. Samtidigt är anarkisterna alltid på plats när det behövs. Det är de som organiserar stödet till Kobane, hjälper flyktingar, står i första ledet mot fascisterna. Andra politiska grupper kan inte hänvisa till en sådan stolt tradition av att alltid ställa upp med livet som insats i de mest avgörande lägena.

Och den anarkistiska maktkritiken är på något sätt kanske just så naiv och omedelbar som man initialt behöver: makt korrumperar, makt är skit, bekämpa skiten. Ja! Det låter väl alldeles utmärkt? Varför nöja sig med mindre? Istället för historiematerialisternas kategorier och uppdelningar mellan olika produktionssätt, samhällsformationer osv så trycker anarkisterna på kontinuiteten den ständiga kampen mellan förtryckare och förtryckta, den omedelbara linjen från Thomas Müntzer till frihetskämparna i Kobane.

Anarkisterna tycks idag främst vara ett stadsfenomen, samtidigt som deras tradition oftast åberopar exempel från landsbygden (då främst den spanska erfarenheten). Just anarkismens stadsaspekt är intressant: medan marxisterna, såsom David Harvey, hetsigt försöker motivera de olika stadskamperna med att "jo men folk i städerna producerar också värde, och därför är det ändå värt att satsa på deras kamper" (dvs en variant på tanken att det revolutionära subjektet alltid måste vara det som också skapar ekonomiskt värde), så säger anarkisterna "vi bor här, vi vill att alla ska ha samma rätt till staden nu, vi behöver inte överteoretisera för att handla". Det är en skön attityd.

Men så har anarkismen inte vuxit nämnvärt de senaste åren. Å andra sidan har inga andra vänstergrupper gjort det heller, så det är förmodligen ingen vettig måttstock att bedöma olika schatteringar efter. Och medan marxisterna lyckas samla 1500 människor på en konferens i Stockholm vars primära resultat måhända endast är ett antal akademikers egoboost, så organiserar anarkisterna sig alltjämt och gör skillnad. Vi kanske har underskattat dem.

12 oktober 2014

I socialdemokratins namn

För drygt ett år sedan i ett antikvariat i Krakow inhandlades In the Name of Social Democracy av den grekiske akademikern Gerassimos Moschonas. Ett fynd; boken går effektivt igenom den europeiska socialdemokratins utveckling under efterkrigstiden fram till våra dagar. Staden Albatross antecknade frenetiskt och mailade sedan Moschonas ett par frågor; ett artig svar kom som sade att utförlig svar skulle komma senare, vilket dock aldrig kom.

Så i ljuset av socialdemokratins vacklande regeringsställning kommer här anteckningarna från In the Name of Social Democracy, samt brevet till Moschonas. Förhoppningsvis kan bloggens läsare svara utförligare?

1. Socialdemokratins övergripande utveckling sedan Andra Internationalens tidiga dagar har varit att först vilja avskaffa och ersätta kapitalismen med socialismen; sedan nå socialismen via de små reformernas steg; sedan nöja sig med en välfärdsstat + låg arbetslöshet; och sedan även avfärda den möjligheten till förmån för en helt marknadsanpassad politik. Vad som kommer härnäst är oklart.

2. På 20- och 30-talet stod socialdemokratin inför ett dilemma: om man skulle vara strikta arbetarklasspartier kunde man aldrig få majoritet i parlamentet, eftersom arbetarklassen inte var i numerisk majoritet bland de röstberättigade. Ville man växa blev man således tvungen att appellera till andra skikt. Partiet “cannot remain a party of workers alone and yet they can never cease to be a workers’ party”. De socialdemokratiska partierna blev därför koalitionspartier. Samhälleligt kan ett parti karaktäriseras utifrån två punkter: vilken klass dominerar dess röster, och i vilken utsträckning dominerar partiet denna klass? (En tredje viktig punkt är vilken klasstillhörighet som partiets funktionärer har.) För socialdemokratin har klassbasen skiftat över tid: under en period så dominerade socialdemokratin arbetarklassen (dvs en absolut majoritet av klassen röstade på socialdemokratin), men efter 80-talet är detta inte längre sant: det är fortfarande en majoritet av arbetarklassen som röstar på socialdemokratin, men denna majoritet är inte längre absolut dominerande. Moschonas beskriver saken sålunda: ”A class party is one whose electoral base is socially homogeneous (in the sense, following the criterion of cohesion that the great majority of its voters belong to a single social class). But a class party is not necessarily a party of the class (because it may be the case, following the criterion of penetration, that only a small minority of the relevant social class supports this party). Consequently, a left-wing party can be constituted as a working class party without thereby being the party of the working class. It can also be a party of the working class without thereby being a working class party.”

3. Efterkrigstidens socialdemokrati kan indelas i den keynesianistiska och postkeynesianistiska fasen. Den keynesianistiska fasen karaktäriserades av en aktiv stat som reglerade socialförsäkringssystem, arbetsmarknadsåtgärder och generella inkomstutjämningsåtgärder; bi- eller tripartiska överenskommelser mellan centraliserade fackförenings- och näringslivsorganisationer med staten som möjlig förmedlande roll; nära kopplingar mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet, där partiet är nationellt samlande och regeringsfähigt, trots sin röstmässiga bas i arbetarklassen; acceptabla profiter för den industriella sektorn, kopplade till en arbetarbaserad expanderande konsumtion. Kännetecknande för det socialdemokratiska partiet i den keynesianistiska fasen är hur en majoritet av partiets röster härrör från arbetarklassen, samt att en majoritet inom arbetarklassen röstar på partiet. Växande segment inom mellanskikten - främst segment med en hög utbildningsnivå kopplade till olika statsfunktioner (akademiker, ingenjörer, lärare etc), samt segment med låg utbildningsnivå anställda inom små företag (och därför inte nödvändigtvis medlemmar i de större fordistiskt präglade fackliga organisationerna) - lierar sig med partiet. Det förra segmentet är röstmässigt få men kulturellt betydelsefulla, och utgör allt mer en växande rekryteringsbas för partiets medlems- och aktivistbas. Partiet lyckas etablera en total dominans vänsterut (i Sverige bl.a. med hjälp av den illegala säkerhetsorganisation som SAP byggde upp tillsammans med Försvarsmakten i syfte att registrera, övervaka och utmanövrera element till vänster om SAP). Denna dominans gör det möjligt för partiet att bygga allianser samt utöva partiell hegemoni högerut. Partiet lyckas således erövra en av kapitalet sanktionerad arbetarklasshegemoni genom att rekrytera och knyta upp element ur mellanskikten. (“[T]hey were able to penetrate the centre effectively; and they were able to penetrate the centre effectively only because they were not centrist. In a seeming paradox, a quasi-monopoly on the left was the precondition of moderation.”)

4. I den postkeynesianska fasen (som inleddes under 70-talet och slog igenom fullt ut under 80-talet) så förändras partiets klasskaraktär. Partiets främsta röstbas utgör inte längre arbetarklassen, utan delas lika mellan arbetarklassen och delar av mellanskikten (som har vuxit i numerär). Partiets medlemmar, aktivister och funktionärer utgörs till större delen av element ur mellanskikten. Till skillnad från tidigare så röstar inte en överväldigande majoritet av arbetarklassen på partiet (partiet kan erhålla merparten av arbetarklassens röster, men en betydelsefull del går nu till gröna, kommunistiska/post-kommunistiska, invandrarfientliga och liberala partier). Fackföreningsrörelsen och partiet blir mer frigjorda från varandra, utan att de för den sakens skull är oberoende från varandra. I den postkeynesianska fasen så är det snarare delar av mellanskikten som via partiet etablerar en partiell hegemoni gentemot arbetarklassen, än tvärtom. Detta reflekteras också väljarmässigt: 1960 utgjorde arbetarna i Sverige 76% och det avlönade mellanskiktet 18% av väljarbasen. 1994 var siffrorna 52% och 43% (småföretagarna utgjorde i båda fallen 4%).

5. Ekonomiskt karaktäriseras den postkeynesianska fasen av hög arbetslöshet, låg inflation, en växande tjänstesektor, en försvagad stat på nationell nivå i relation till det internationella kapitalet, försvagade (men inte uträknade) fackföreningar,  privatiseringar och avregleringar, större inkomstklyftor samt en förhållandevis låg tillväxt i jämförelse med den keynesianska fasen.

6. “[A] number of indicators reveal that social democracy tends to become, par excellence, the representative of social forces most attached to the state, and especially the welfare state ... Accordingly, socialists find themselves confronting a paradoxical and quasi-schizophrenic situation: at a time when they are adopting policies of neoliberal inspiration for reducing the role of the state, they simultaneously present themselves as the political actor representing social forces connected with the state or demanding its intervention.”

7. En viktig skillnad mellan efterkrigstidens mobiliseringsstruktur i jämförelse med den tidiga socialdemokratin är medias (och främst televisionens/internets) roll. Innan dessa kommunikationsmedel så utgjorde partiets medlemsbas den viktigaste förmedlingslänken både från väljarna och in i partiet och från partiet ut till väljarna. Denna förmedlingslänk har nu åsidosatts till förmån för en förmedlingslänk via media. Detta innebär att medlemsbasens inflytande har minskat, samtidigt som betydelsen av opinionsundersökningar har ökat. Detta har både för- och nackdelar: fördelarna är en mer omedelbar kommunikation till väljarna, en snabbare förmåga att kunna besvara dagsaktuella skeenden och en större genomslagskraft i allmänhet gällande att få ut budskap. Nackdelen är att medierna snarare än partiet styr formaten för (envägs)kommunikationen, att andra aktörer än väljarna kan påverka partiets strategiska val och att ledarskapets karisma får en större betydelse. Det sistnämnda innebär att ledarskapet centraliseras alltmer, och att ledarens närmaste alltmer ersätts av experter och kommunikationsstrateger.

Partiet som blandning mellan massparti och professionaliserad valmaskin. Det kvarvarande behovet av medlemsmobiliseringar och direktkontakt.

8. Partiets ledarskap kännetecknas utöver den ovan nämnda mediala centraliseringen också av en annan paradoxal tendens: samtidigt som partiets reella möjligheter att genomföra reformer avtar så centraliseras ledarskapet allt mer, och parallellt med detta sätts också allt större förhoppningar till detta ledarskap. Men denna centralisering innebär också en destabilisering av ledarskapet: ej infriade förhoppningar, interna maktförskjutningar och externt tryck gör att ledarskapet snabbare kan bytas ut än tidigare (jämför de snabba ledarbytena efter Perssons avgång).

9. I och med att partiet tappar sin dominerande roll inom arbetarklassen ökar möjligheterna för alternativa partier och politiska formationer att etablera ett inflytande. De post-kommunistiska partierna har lagt sig närmare en traditionell socialdemokratisk hållning, men utan den massbas och relation till fackföreningsrörelsen som kännetecknade det socialdemokratiska partiet under 50- och 60-talen. Dessa post-kommunistiska partier kan spela en partiell politisk roll, men de är oförmögna att etablera en tillräcklig massbas och organisation för att kunna utgöra en större samhällsförändrande kraft.

10. Det socialdemokratiska partiet befinner sig just nu i en osäker position. Det har de senaste decennierna avvecklat (via avregleringar av kapitalet och frikopplandet av de nationella och europeiska centralbankerna) de instrument som möjliggjorde dess forna maktposition. Det har förskjutit sin klassbas till segment av mellanskikten och har därigenom försvagat sin relation till fackföreningsrörelsen. Det har inte lyckats - trots idoga försök - att formera sig på europeisk nivå för att kunna etablera en övernationell socialdemokratisk rörelse, och därigenom kunna omforma det europeiska projektet. Det har aktivt fört en nyliberal politik de senaste decennierna (och gått från att vara en försvarare av rättvis fördelning i ett orättvist system till att aktivt verka för en orättvis fördelning i ett orättvist system), vilket har skapat en djup misstro från omfattande segment inom arbetarklassen gentemot dess möjlighet att vara en aktör som skapar rättvisa och jämlikhet.

11. Inför Bernsteins ”rörelsen är allt, målet intet” kanske dagens socialdemokrati kan beskrivas utifrån ett kvarlämnat fragment av Franz Kafka: ”Bara för att ändamålet är värdelöst, ska man inte glömma att även medlen kan vara det.”

12. Tittar man på fallet i Sverige finns det en dubbel rörelse. Å ena sidan påverkar det internationella kapitalet vilket reformutrymmet för att öka arbetarklassens standard som är möjligt. Å andra sidan sker den en serie lokala makt-, ägande- och resursförskjutningar på en strikt nationell nivå, som inte nödvändigtvis är av intresse för det internationella kapitalet. Detta handlar om privata aktörer i välfärden, privata bostadsägare, inhemska förskjutningar i inkomstnivåer, fondförvaltningsfrågor samt rena demokratifrågor. Här finns fortfarande ett stort utrymme för nya politiska formationer och inhemska lösningar. Det svenska socialdemokratiska partiet är allt för korrupt (dvs dominerat av lobbyister, av näringslivet köpta politiker, svågerpolitik samt disciplinerade funktionärer) för att kunna addressera dessa frågor. En allians mellan Vänsterpartiet, delar av fackföreningsrörelsen, Hyresrättsföreningen och andra sociala rörelser kan tillsammans skapa nya forum, plattformar, arenor, organisationer etc för att adressera och ingripa i dessa frågor. Om man lyckas gå från att vara en ren proteströrelse till att instifta och bevara strukturer som försvarar och utvecklar det gemensamma (gemensamma boenden, välfärdsinrättningar, fonder, forum och mötesplatser etc) så kan detta utgöra en bas för en annan möjlig utvecklingslinje. Om det senare har att göra med interna processer på nationstatens nivå - och om det är korrekt att socialdemokratin i Europa är oförmögen att genomföra bredare reformer - så krävs det en yttre kraft, en extern faktor, för att rubba den politiska utvecklingen i Europa idag. Vad denna kraft kommer att utgöra, och i vilken riktning den kommer att slå, är oklart. Det kan handla om kraftiga miljöproblem, omfattande migrationsströmmar, oväntade politiska rörelser utanför Europa (eller för all del inom Europa), ekonomiska problem i USA och Kina etc. Men det viktiga är att det finns ett folkligt förankrat försvar av det gemensamma, som inte är beroende av socialdemokratin för sin överlevnad, för att man i händelse av en sådan yttre kraft kan svara på ett organiserat sätt.

Slut på anteckningar. Brevet till Moschonas, som Staden Albatross läsare gärna får besvara:

Dear Gerassimos,

I just finished reading your book ”In the Name of Social Democracy”. During the last few years I've been struggling with trying to understand the development of SAP in Sweden, and your book put a lot of pieces of the puzzle together. In particular, the clear shift in electoral and membership base towards the salaried middle strata was a very important observation that explains a lot of the policies that have been set by SAP, in particular in Stockholm.

I do, however, have a couple of questions, and if you have the time to answer them I would be highly grateful. Let me first recapitulate a part of your argument:

Concerning the shift towards the middle classes, you identify that the majority support for social democracy comes from within the salaried middle strata ('new petty bourgeoisie'), in contrast to the middle and higher petty bourgeoisie which still have their allegiances towards the capitalist class. The middle strata forms both a larger part of the electorate, and also impregnates the party organization (which was also partially true during the Keynesian heyday). This means (along with some other circumstances) that the party moves from being a mass based working-class party to a professional electoral party with a residual mass base structure. The class alliance no longer goes from a working class program with the middle strata as an allied, but rather contains a middle strata program with some working class elements.

The new class character of the party, together with a more international and aggressive capitalist class of Thatcherite/Reaganist origin, forms two of the major explanatory poles of the neoliberal turn of social democracy (which, however, as you effectively point out, is in no way absolute).

Now, in light of this, my questions (or rather vague arguments) are:

1) How does the class character of the social democratic party reflect the class character of society? You point out, on p. 112, that there has occured ”an important reduction, both absolute and relative, in the number of workers in the population”. The preponderance of the salaried middle strata in the party is thus a simple reflection of their increased numerical presence in society. This in turn is reflected in the general development of the educational system after the war, and the concomitant increase of the white-collar work sector (”tjänstesektorn” in Swedish). If the party simply reflects the changing composition of the non-capitalist classes, then this partially means that it is not through the party per se that one has to look for future changes, but in the class relations in society as a whole. In this case international trade relations, technological developments, profit levels and wage struggles in different sectors, power shifts within the capitalist class etc becomes much more influential on party affairs rather than the party organization itself.

2) Exactly what are the class interests of the ”salaried middle strata”? In your book, it seems to be an automatic transition between the entrance of middle class elements into the party and the development of market prone policies. But exactly why should, for example, the intellectual professionals (which, as you point out, have a tendency towards left-wing universalist values) move the party in a liberal direction? Also, you point out how workers in the public service sector, as opposed to the private, have a higher allegiance to active welfare state policies; as such, they should be more prone to classical keynesian demands. What's your thought of the class interest of the middle classes?

3) You also point out that within the middle classes there is a clear division between those who own their means of labour (e.g. small-shop owners) and those who don't (e.g. middle management). Does this mean that we have to search for the truth of the class interest of the different sections of the middle classes within the structuring of the production process itself, and that it is thus the developments within this production process that will ultimately set the policies of the party?

I'm sorry if these questions are somewhat general and vague, but I would be very interested in hearing your opinions about them. In Sweden, it appears that there has been, during the last years, a successful class alliance between the capitalist class and the middle strata, with a series of privatizations and wealth redistributions that to some extent has been to the benefit of (parts of) the middle strata. And it is also the same strata within the SAP that push forwards the same kind of liberal policies, although with a slightly stronger presence of ”the social question”. The SAP has thus, in some sense, been a vehicle for a class alliance between the capitalist class and the middle classes, with a total lack of working class reforms being pushed across the board. As I stated in the beginning, your book has been very important for me in understanding these changes, but the exact class nature of these changes eludes me somewhat.

Best of regards

PS. A residual question is the old-timer: exactly what defines a class as a whole? There is clearly two different strands at play in your book; one purely sociological and one which is more Marxist. For the working class, the sociological development seems to be on the labour activity performed: manual or non-manual labour, degree of control of the labour process etc. In a more traditional Marxist sense, the class definition seems more related to the property relations surrounding the work process: who owns the final product, who owns the means of production and thus controls the production process, who has to sell their labour in order to earn a living etc. There is of course some major overlap in definitions between these two approaches, but there is also some divergences. In particular, these divergences become important when it comes to studying the middle strata: from a sociological perspective, a high degree of education, intellectual work and a certain autonomy within that work process would be a signal of the ”salaried middle strata”. From a Marxist perspective, such a sociological composition would still put the intellectual worker on the side of the proletariat, since there is still a clear property ownership on the part of the capitalist/state. Any thoughts on this?

6 oktober 2014

Externalisera motsättningarna

Likheter mellan Marx och Freud? Vid första anblicken kanske något slags detronisering: Freud vill åsidosätta medvetandet som psykets primära instans till förmån för omedvetna processer. Marx å sin sida pekar på hur den ekonomiska strukturen utvecklas "bakom ryggen på producenterna", istället för att vara underställd deras medvetna vilja. I båda fallen handlar det om hur den manifesta nivån (medvetandet, eller de tänkande och tyckande individerna) får kliva åt sidan till förmån för en latent nivå. Men är det det latenta i sig som är Freuds och Marx fokus? Nej, det handlar snarare om den specifika relationen mellan det manifesta och det latenta, om varför det latenta måste uttrycka sig precis som det gör. Zizek identifierar vad det handlar om i Ideologins sublima objekt:
… there is a fundamental homology between the interpretative procedure of Marx and Freud – more precisely, between their analysis of commodity and of dreams. In both cases the point is to avoid the properly fetischistic fascination of the ‘content’ supposedly hidden behind the form: the ‘secret’ to be unveiled through analysis is not the content hidden by the form (the form of commodities, the form of dreams) but, on the contrary, the ‘secret’ of this form itself.
Hos Marx: varufetischism, framställningen (Darstellung), uttrycksformerna för de ekonomiska kategorierna. Hos Freud: den manifesta drömmen, de neurotiska symptomen, bearbetningen av dessa uttrycksformer för det latenta innehållet via exempelvis censuren.

En annan ”homologi” mellan Freud och Marx är den om att externalisera motsättningar. Med detta menas att två motsatta tendenser etablerar en ny form som de kan röra sig inom. Hos Marx finns det exempelvis en motsättning mellan varans funktion som bruksvärde och bytesvärde. Som bruksvärde ska den just brukas, vilket beror av dess konkreta utformning. Som bytesvärde ska den bytas vilket beror av mängden abstrakt arbete som är nedlagt i den, oavsett dess faktiska utformning. Denna motsättning etableras konkret då ett bytesvärde måste uttryckas i sin motsatsform via en annan varas bruksvärde. När penningen etableras som allmän uttrycksform för alla varors bytesvärde kan man säga att motsättningen mellan bruksvärde och bytesvärde som finns inom varje vara har externaliseras till en motsättning mellan hela varuvärlden och penningen. När penningen sedan förmedlar utbytet sälja/köpa via V-P-V (vara byts mot pengar som byts mot vara) , så ger den upphov till möjligheten till en kris då den har trätt in som dynamiskt moment i detta utbyte, med alla motsättningar som den har externaliserat. Marx säger i kapitel 3 i Kapitalet:
De motsättningar som finns inneboende i varan mellan bruksvärde och värde, privat arbete som samtidigt måste uttryckas som direkt samhälleligt arbete, specifikt konkret arbete som samtidigt bara räknas som abstrakt allmänt arbete, saker som personifieras och personliga relationer som antar materiella former – dessa inneboende motsättningar får i varumetamorfosernas motsatt riktade faser sina utvecklade rörelseformer. Dessa former inrymmer följaktligen möjligheten till en kris, även om det så bara är möjligheten.
På ett liknande sätt menar Freud att det finns två motsatta tendenser i psyket: En som är inriktad på önskeuppfyllelse, och en som vill förtränga denna önskan. Motsättningen dem emellan kan externaliseras i symptomet, som både syftar till en önskeuppfyllelse, men också en bortträngning. De två motsatt riktade tendenserna får nu en yttre form att röra sig inom. I kapitel XIX i Föreläsningar om psykoanalysen säger Freud:
Symptomen är nämligen, som vi strax skall få höra, resultat av kompromisser som framgått ur interferensen mellan två motsatta tendenser, och som företräder både det bortträngda och det bortträngande som medverkat vid deras uppkomst. [...] Symptomet blir då tvåsidigt; det består av två handlingar, den ena efter den andra, som upphäver varandra.
Det går att säga mycket mer om detta; inte just nu bara.

5 oktober 2014

En felinformerad liknelse

Naturens dialektik; vad handlade allt det där om egentligen? Få läsare av Hegel, Marx och Engels, och den omfattande sidolitteratur som omgärdar dem, har kunnat undgå följande exempel på kvantitetens övergång till kvalitet:
När vattnets temperatur ökar till en viss nivå, så börjar vattnet att koka.
Att en viss kvantitativ förändring på en viss nivå slår om till en kvalitativ sådan är den första av de dialektiska rörelselagarna (de andra två är motsatsernas enhet och negationens negation, men vi kommer inte att ha någonting att säga om dessa i detta inlägg). Exakt vad kvantitetens övergång till kvalitet betyder kan man diskutera. Men ofta används just vattnets fasövergång som exempel. Ibland stannar det vid en liknelse, men ibland hävdas det att det verkligen utgör ett grundmodus för själva naturen – det som ibland kallas för naturens dialektik.

Felet med exemplet är dock att det är felaktigt. Inom fysiken är temperatur inte en kvantitet, utan en kvalitet. Tag en liter vatten vid en viss temperatur, och ytterligare en liter vatten vid samma temperatur. Om dessa vattenmängder förenas, så kommer temperaturen fortfarande vara densamma. Så temperaturen är inte summan av de ingående temperaturerna.

Den totala vattenmängden, dvs 1+1 = 2 liter, är en kvantitativ egenskap som kan adderas. Temperaturen är däremot en kvalitativ egenskap som inte kan adderas. Inom termodynamiken brukar man kalla den kvantitativa egenskapen för extensiv och den kvalitativa för intensiv.

Hur borde då exemplet på kvantitetens övergång till kvalitet egentligen låta? Den kvantitativa mängd som är kopplad till temperatur är värme. Två värmemängder kan adderas. Tillför man ett system mer värme så förändras temperaturen. Det dialektiska exemplet borde således ha den något mer prosaiska lydelsen:
När man värmer något så ökar temperaturen.
Det låter ju förvisso helt rimligt, men kanske inte speciellt djupsinnigt. Men läser man Engels Naturens dialektik så inser man att devisen om kvantitetens övergång till kvalitet egentligen enbart är en variant på den gamla pythagorasianska tesen om att matematiken tycks viktig i naturen. Kvantitativa egenskaper – mängden värme, volymen av saker osv - tycks påverka objektetens kvalitativa egenskaper – deras temperatur, färg, form osv. Inget konstigt med det, egentligen.

Fasövergången då? Jodå, vattnet kokar, blir till is, flyter (och glöm aldrig att glas är en vätska som flyter extremt långsamt!). Tillför man värme till ett objekt (eller avleder värme från det) så kommer det till slut att genomgå en sådan övergång från en fas till en annan. Och visst kan man kalla en sådan kvantitativ förändring som till slut leder till en fasövergång för kvantitetens övergång till kvalitet (men, som sagt, då är det mängden värme och inte temperaturen som utgör den kvantitativa mängden). Dock missar man då att det finns många fler kvalitativa förändringar som inte är lika exotiska som fasövergångar; exempelvis skillnaden mellan 56 och 57 grader Celsius.

Men nog om detta; grundfrågan är ju om de dialektiska rörelselagarna är applicerbara på naturen överhuvudtaget. Det blir en fråga för något annat tillfälle (för vad är egentligen en motsats i naturen?).

27 september 2014

Slavdemokratin

Det finns något konstigt i hyllningen av den antika atenska demokratin. Oftast brukar man framhålla att visst, slavar och kvinnor var uteslutna, men detta är ändå en sekundär fråga i förhållande till den demokratiska triumfen. Men en sekundär fråga var det inte: den grekiska ekonomin var historiens första systematiserade slavekonomi, och det var endast under slaveriets generalisering som ett sådant allmänt begrepp som "medborgerlig frihet" kunde uppstå. Den konstitutionella olikheten mellan exempelvis Sparta och Aten är mindre än likheten i deras slavmissbruk. Här finns således ingenting att hämta.

Aten var en stad av jordägare, med sina tillhörande chefsideologer, såsom Platon och Xenofon (som båda ogillade den demokratiska författningen). Och lika lite som den atenska demokratin inspirerar gör dess motståndare det. Marx påpekar i Kapitalet:
Platons republik är, när det gäller att framställa arbetsfördelningen som grundläggande princip för staten, bara en atensk idyllisering av det egyptiska kastväsendet.
Platonism brukar beskrivas som idéernas (eller formernas) ofullständiga realisation i den materiella verkligheten. När det gäller materiens realisation via arbetet föredrog dock Platon ett fullständigt realiserat arbete av en ofullständig arbetare. Det viktigaste var att
arbetaren ska rätta sig efter arbetet, inte arbetet efter arbetaren ... Samma platonska idé återfinner man i de engelska blekeriägarnas protest mot den klausul i fabrikslagen som stadgar en tidsbestämd matrast för alla arbetare.
En annan form av platonism således. "Var kommer platonismen att nästla sig in nästa gång?" undrar Marx. Svar: nu senast i strejken på Öresundstågen då Veolia hävdade att de måste utöka mängden otrygga deltidsanställningar eftersom tågvärderiets specifika särart kräver det. Kan vi inte begrava platonismen en gång för alla?

17 september 2014

Den mörka kontinenten

Enligt mitt synsätt skymde det spektakulära sammanbrottet av det kommunistiska världssystemet insikten i den ännu mer omvälvande betydelse som den socialdemokratiska arbetarrörelsens tysta bortdöende innebär för den västliga, borgerlig-kapitalistiska civilisationens utveckling.
Så skriver historikern Werner Schmidt i sin doktorsavhandling. Sammanbrottet han talar om handlar om de djupgående förändringar som skedde i slutet av 80-talet och början av 90-talet i hela Europa. Man gick från ett system med låg arbetslöshet till hög, med omfattande arbetskraftsmigration till stängda gränser, från starka fackföreningar till svaga osv. Socialdemokratin var inte längre den aktör som lovade en bättre framtid, utan snarare ett parti som förvaltade den rådande ordningen tillika en ordning som många upplevde som sämre och sämre. För de konservativa blev Thatcherismen inte den framgång man hoppats på: även om man lyckades mästra delar av arbetarrörelsen, så blev tillväxten inte på något sätt lika hög som under efterkrigsåren. Varken de konservativa eller socialdemokratin kunde erbjuda något annat framgångsrecept än att börja skära ned på arbetarklassens levnadsstandard. Trots ökade reallöner för vissa, så har nedskärningarna pågått i mer eller mindre accelererande omfattning sedan 90-talet. Istället för "en bättre framtid" har vi fått "det finns ingen annan framtid".

I takt med att massarbetslösheten växte, så växte även missnöjespartierna på högerkanten ofta då de konservativa partierna själva var svaga och inte lyckades sätta agendan. Nedmonteringen av välfärdsstaten innebar också en nedmontering av en kollektiv sfär som delvis stod utanför marknadens imperativ och garanterade vissa fundamentala rättigheter pension, utbildning, hälsovård till alla. När denna kollektiva sfär monterades ned blev det viktigare att försvara sitt än sluta upp bakom gemensamma krav.

Bittra socialdemokrater föreställer sig ofta att det fanns en guldålder som stavas 50-, 60- och 70-talet, och sedan kom ett nyliberalt virus som hette Kjell-Olof Feldt och förstörde allting. Men det är alltför lätt att stirra sig blind på de två-tre decennier efter andra världskriget då många europeiska länder hade låg arbetslöshet, kraftig tillväxt och en omfattande arbetskraftsinvandring (som gjorde att LO drev igenom Svenska för Invandrare så att de nyanlända arbetarna från bl.a. Jugoslavien och Grekland skulle kunna organisera sig tillsammans med sina kollegor; LO spelade dock under 70-talet en aktiv roll för att minska arbetskraftsinvandringen). Detta var en unik situation i kapitalismens historia, som dessutom skönmålas. Situationen var unik eftersom omfattande arbetslöshet fanns innan och efter de "gyllene åren". Dessutom var tiden efter andra världskriget inte en tid befriad från växande klassklyftor och rasism. Ägandekoncentrationen ökade enormt under tiden efter andra världskriget. Den materiella standarden ökade förvisso också för många människor, men makten och ägandet förblev intakt. Och eftersom socialdemokratin inte rubbade makt- och ägandeförhållandena, så blev det också pinsamt enkelt att sänka den materiella standarden när kapitalet tyckte att sötebrödsdagarna var över.

Efterkrigstiden var inte heller fri från rasism: folkhemsrasen skulle vara ren som snö, och de tvångssteriliseringar som påbörjades 1934 fortsatte efter kriget. Den kula som Hitler tog livet av sig med i en bunker i Berlin plockade Tage Erlander upp och skickade vidare till de svenska romerna. Även samerna drabbades av rasism, som i detta fallet hade ett ekonomisk incitament i den koloniala politik som påbörjades i Lappmarken i mitten av 1800-talet då skog och gruvor skulle exploateras. Under efterkrigstiden fortsatte den koloniala politiken mot samerna via nya renbeteslagar och Skattefjällsmålet, och ännu 1958 beskrevs den rasbiologiska forskning som även samerna hade varit underställda som en vetenskap i Svensk uppslagsbok.

Så det finns inget att idealisera i efterkrigstiden.

Men vad är det som händer nu? De skandinaviska länderna har haft den starkaste socialdemokratiska organiseringen i Europa. Men det är tydligt hur detta håller på att brista. I Sverige har SAP blivit ett 30-35 procents parti och man kan inte dominera den politiska scenen som tidigare. Huvudskälet är helt enkelt att SAP inte längre har en massbas ute i samhället som kan utgöra en maktbas för att driva igenom omfattande reformprojekt. Massbasen försvann i och med massarbetslösheten. Den avindustrialiseringsprocess som inleddes i Europa under 80-talet gjorde att den traditionella, fordistiska fabriksarbetarmakten försvagades (men denna process är givetvis inte fullständig; IF Metall är fortfarande en tung politisk aktör i Sverige).

Med socialdemokratins långsamma tillbakagång (och det är verkligen en långsam sådan) försvinner den kollektiva mobiliseringspotential som arbetarrörelsen trots allt ändå hade förr. SAP var för näringslivet en garant mot kommunismen och en alltför radikal arbetarrörelse. När detta behov inte längre föreligger, och SAP dessutom inte har samma organiseringstäthet som tidigare, så är frågan vad borgerligheten kommer vilja använda SAP till, nu när en ny och potentiellt viktig aktör har seglat upp i kölvattnet av 90-talets nedskärningspolitik. Vilken strategi kommer borgerligheten att välja inför denna nya aktör? Å ena sidan är man för arbetskraftsinvandring: det ger en billigare arbetskraft som underminerar arbetsrätten. Viss specialiserad arbetskraft går heller inte att få tag på i Sverige. Å andra sidan finns ett betydande motstånd mot både arbetskrafts- och flyktinginvandring i alla skikt i samhället, och det motståndet kan avgöra vem som sitter i regeringsställning. Nationell mobilisering före klassmässig sådan är också en klassiker för borgerligheten.

Borgerligheten har själv - tillsammans med socialdemokraterna - skapat den situation vi har idag då olika grupper ställs mot varandra. Men en sådan situation är kanske också normaltillståndet i en kapitalistisk ekonomi, där inte bara kapital utan även arbetare konkurrerar med varandra. Och denna konkurrens leder alltid till motsättningarna som det inte finns någon lösning på inom systemet som sådant. Hur borgerligheten väljer att spela ut dessa motsättningar kommer att bli avgörande för hur Sverige utvecklas de kommande åren. Bollen ligger till stor del hos dem.

I boken The Dark Continent beskriver Mark Mazower de olika turerna i Europas historia under 1900-talet kring frågor om konstitutioner, nationalstater, migrationströmningar och minoriteter. Europas historia är allt annat än historien om någon monolitisk värdekropp som långsamt men kontinuerligt har frambringat de liberala demokratier vi ser idag. Istället rör det sig om en rad våldsamma uppror, krig, deportationer, pogromer och ständiga konstitutionsförändringar som tillslut har lett fram till dagens situation. Frågan om minoriteters roll har alltid varit central, och angripits med en rad olika strategier: från rena massmord vid ena extremen till den lugna hanteringen av den åländska minoriteten vid den andra. Tvångsförflyttningar har givetvis varit en populär lösning; ironiskt nog är en av de största tvångsdeportationer som skett i Europa utdrivningen av tyskarna från Tysklands grannländer efter krigsslutet. Men den våldsamma hanteringen av minoriteter har en lång historia. Under mitten av 1300-talet svepte pesten in i Europa österifrån (ursprunget tros vara Indien). Kairo drabbades hårdare än många Europeiska städer, och muslimska läkare funderade på orsakerna: Kunde det vara trångbodheten och den dåliga hygienen som gjorde att pesten spreds? I Tyskland försökte man hitta en motsvarande förklaring, och snabbt fann man den: Det måste vara judarna! 1348 genomfördes en omfattande pogrom i Tyskland. 600 år senare led många tyskar återigen av svåra materiella villkor, denna gång på grund av den ekonomiska depressionen, och återigen försökte man hitta en förklaring. Samma svar gavs denna gång, med en än större pogrom som följd.

Som tur var föll idén om tvångsförflyttningar och massmord lite ur modet som gångbara strategier efter andra världskriget. De fascistiska diktaturerna i södra Europa och kriget i Jugoslavien till trots så blev de liberala demokratierna relativt stabila, och de senaste två decennierna har de högerkonservativa/extrema partierna än så länge inte lyckats destabilisera de politiska system som etablerades efter krigsslutet. Efter det senaste valet känns dock frågan öppen, och allt hänger på hur borgerligheten väljer att agera. Triangulera invandringsfrågan? Göra en von Papen? Eller hålla avståndet? En sak är säker: Man kommer inte vilja rulla tillbaka de nedskärningar som pågått de senaste 25 åren, och grunden för den nya motsättning som gjorde sig till känna på valnatten kommer därför kvarstå så länge SAP inte gör något själva. Men det är ju precis det de inte kan längre...

1 september 2014

Jahar


Vi befinner oss mitt i ett vardagsrum. Tre andra personer stirrar på oss. ”Vad gör ni här? Var kom ni ifrån?”, säger en av dem. Vi svarar inte, utan tar istället ett steg framåt. Rummet är ljust – det står soffor vid fönstren och ett matbord rakt framför oss. Vi går fram till matbordet och tittar under det. Där ligger en medaljong; en trekant med en hammare över. Symbolen är bekant – den tillhör ett slags pytagorasiansk sekt som sysslar med tidsresor. Sektens namn är Jahar. Vi måste ha teleporterats hit. Rummet är ett hotellrum, människorna i rummet är hotellgäster. Varje rum vi teleporteras till tillhör olika tidsepoker. Men vi vet inte varför detta händer.

Hotellet ligger vid korsningen Hornsgatan/Torkel Knutssongatan. Vi går ut ur hotellet och ställer oss mitt i korsningen. Det är fortfarande ljust ute. Jorden rör sig in i Jupiters gravitationsfält. På himlen kan ser man hur Jupiters ringar har brutits upp; snart ska de stoffkorn, ispartiklar och stenbitar som ringarna består av regna ned över jorden. Kanske skulle de göra samma ljud som då vi såg hur en gröngölings flygfärd över en insjö fick de underkylda molnen att spricka sönder och regna ner över den husbåt vi en gång färdades i.

Hotellets baksida leder ut mot en dunkel leråker. Djur går runt där på måfå – slitna djur utan päls, fyrfotingar, stora som får men trötta och magra som om de hade beslutat sig för att de inte behövde annat än lera. Det är oklart vad den pytagorasianska sekten vill göra med djuren. I vilket fall som helst blev situationen mycket mer hotfull när djuren kom med i bilden.

Vi ställer oss under ett träd och börjar gestikulera med varandra. Det är så märkligt att se sina egna händer i sitt eget synfält. Allt i ens synfält tillhör ju världen där utanför. Den som man måste färdas genom som en infiltrationsstyrka bakom fiendelinjerna. Men ens egna händer kan man ju styra över. Och när man märker att de rör sig blir allting plötsligt lite mer verkligt. Som om det kanske finns fler saker man kan styra över. Medan dessa tankar sköljer över oss blir omgivningen desto gråare och fylls med snöblask. Vi sträcker ut armarna och börjar snurra runt. Det är det snabbaste sättet att färdas till Institutionen för fysik och matematik.

Det är förstås bara olika rum som man rör sig till. På olika sätt. Men i grund och botten är det väl samma rum. Samma gamla vanliga rum med samma gamla vanliga händer som man håller framför sig. Det är i alla fall samma tre personer på institutionen som det var på hotellet. Två är docenter, men allt är så mörkt i entrén, vad gör de här nu? De säger att de måste utreda förhållandet mellan astronomi och astrologi, att det kanske är så att själva den mening som stjärnkonstellationerna har gett upphov till för människan ändå har en geometrisk innebörd. De måste etablera en fenomenologi för stjärnbilderna. Den tredje personen är en välkänd sovjetisk fysiker – hans närvaro understryker allvaret i situationen.

Detta gör oss misstänksamma. Vi har tidigare hört talas om en ny sekt som påstår sig bestå av ”de sanna riddarna”. Det är riddare som har gått bortom den ”individualistiska materialismen” och som ”klarar av att använda både u och t”. De opererar med ett slags fri informationsspridning, men är egentligen nära besläktade med de gamla gnostiska arkonterna. Riddarnas bas består av ett litet skjul ute i en djungel, där de har satt upp avancerade mätapparater i fönstren. Elefanter och zebror har ställt sig utanför skjulet för att orörligt observera mätapparaterna.

Är det på grund av den inverterade solförmörkelsen – himlen blir mörkare och mörkare ju längre bort månen rör sig från solen – som allt tycks sammanstråla: hotellgästerna, docenterna och den sovjetiske fysikern, de sanna riddarna, sekterna, elefanterna och zebrorna? Hur det än är med den saken så har det monetära systemet upplösts på grund av de celesta rörelserna. Det går inte längre att handla med pengar. Folk vill ha betalt när apokalypsen väl är över. Men det känns omöjligt – är inte apokalypsen en slutstation snarare än ett övergående stadium? Och planeterna, dessa vandrare, varför är det alltid dem som ska signalera slutet?

Det känns som att vi har fått veta tillräckligt; det är dags att lämna den här planeten. Vi beger oss därför iväg till ett tempel i en närbelägen skogsdunge. Det är nu fullkomligt mörkt ute, stjärnorna syns tydligt. Vi ställer oss i mitten av tempelplatsen och fokuserar blicken på en av stjärnbilderna. Stjärnorna är givetvis bara små punkter på den celesta sfären, men det går att i andanom föreställa sig de linjer som förbinder punkterna så att stjärnbilden träder fram. Detta kan man använda för att färdas genom rymden. Det hela är egentligen ett rätt så simpelt trick: eftersom stjärnbilderna utgör en två-dimensionell projektion på den celesta sfären så har hela den tredje, radiella dimensionen paketeras ihop till en gripbar bild, och man kan då välja att färdas längst den grafiska representationen istället för i den reella rymden. Ur en av stjärnbilderna frigör sig en av dess förbindelselinjer och börjar rotera mot oss för att slutligen dra med oss in i den rymd som ligger bakom stjärnbilden.

Vi hamnar på en strand på en främmande planet i ett döende stjärnsystem. Syravågor skvalpar upp längst stranden, och olika fåglar och sjölejon gör oljud längre bort. Området är grått och fyllt av aska. På den trötta himlen syns svaga stjärnor som bildar okända konstellationer. Vid stranden ser vi en fågel som inte hör hemma på den här planeten, vilket inte kan innebära annat än en fullkomlig katastrof. Ett svagt ljussken börjar bölja fram och tillbaka på himlen, kanske är det förknippat med den malplacerade fågeln. Vi går fram till en ramp i närheten. Rampen leder ned till planetens innandöme. Den är täckt med snö och det står spadar i närheten som man kan använda till att styra med då man åker nedför rampen. Vi gör det – och inser då att ”jahar” betyder ”inre”.

(Inledande illustration: "The astronomer" av Christofer Dahlby.)

24 augusti 2014

Vad ska man göra av silopen?

Suck, svensk polis och rättsväsende: rida rakt över liggande människor, skjuta in i folkmassor, låta nazihuliganer attackera demonstrationer, eskortera samma nazihuliganer på kristallnatten, massgripanden och registrering, köra över folk med polisbussar, rasprofilering, etniska register, skita i att utreda våld mot vänsteraktivister/invandrare/HBTQ-personer, men utdöma stenhårda straff mot vänsteraktivister och så vidare.

Vad ska man göra? Spontant: öka militansen, hårt mot hårt, slå tillbaka. Precis den typen av utveckling som polisen kan hantera; reducera politik till en ordningsstörning.

Våld är polisens universella språkbruk, deras esperanto. Så det är lätt att tänka att det är på den arenan som polisens övergrepp ska bemötas. Och det är sant, i vissa tillspetsade lägen, i vissa avgörande situationer - då är det våldet som bestämmer den framtida politiska utvecklingen. Men vi är långt därifrån i Sverige i dag.

Så därför viktigare att inte följa med i våldseskaleringen som polisen försöker genomföra. Istället bredda demonstrationerna, få in fler folk, och samtidigt skapa en demonstrationskultur som är militant men inkluderande, både disciplinerad och öppen. Armkrok, talkörer, sjukvård, demonstrationsvakter etc. Precis vad som faktiskt har skett i den antirasistiska rörelsen detta år.

Polisens våld sätter sig i kroppen och huvudet; det är lätt att bli besatt av det, inte veta vad man ska göra av ilskan man känner inför deras övergrepp. Just därför man måste se bortom det, inte följa med i deras fascistoida logik där varje konflikt ska lösas med våld, våld och åter våld.

Men fortsätter polisens ambulerande våldscirkus på samma sätt som i Malmö kommer de folkliga disciplineringskampanjerna som riktas mot polisen och blossar upp med jämna mellanrum (nu senast efter dödsskjutningen i Husby i våras) bli allt vanligare.

Och en redan ansträngd budget kan kollapsa helt ...

15 augusti 2014

Mumintrollen och Metafysiken

Mumintrollen ska emigrera söderut. De går längst en lång flod. Muminmamman säger att deras släktnamn är ”Pakistan”, närmare bestämt ”Holländska Pakistan”. Varför kommer hon inte ihåg. De fastnar vid en udde och väntar där en lång tid. De vet inte riktigt hur de ska komma därifrån, men de vet att om de kanske väntar så kanske det händer något. Hemma så har en släkting till dem kommit på deras sanna namn, och därför stelnar hans ansikte till i ett märkligt ansiktsuttryck. Han rör sig också söderut för att berätta detta. Är det detta som händer då man väntar, någon som kommer förbi och berättar ens sanna namn?

Mumintrollen börjar röra sig norrut. De har med sig Joakim von Anka. Floden har två distinkta vattenlägen. När Muminpappan ska korsa dem frågar de övriga om det inte är väldigt kallt. ”Nej då”, säger Muminpappan, men när han går in i den andra delen fryser han våldsamt. ”Hur ska vi nu komma över?” Som tur är har muminbarnen - eller är det Knatte, Fnatte och Tjatte? - en lösning, nämligen ”Metafysiken”. Metafysiken är en lång änterhake med ett nät på. De ska kasta den över den kalla delen av floden så att alla kan klättra över. Muminpappan börjar svinga änterhaken och kasta den, och alla tar tag i den samtidigt. Men den byter riktning och börjar röra sig söderut, mot ett vattenfall. Alla fastnar över vattenfallet: Muminpappan, muminmamman, muminbarnen, Joakim von Anka och Kalle Anka. De undrar varför de alla tog tag i repet samtidigt. ”Vi ska aldrig mer använda Metafysiken.”

29 juli 2014

Greklandsnotiser

På återbesök i Grekland - två år sen sist. Då var folk nervösa; fascisterna i Gyllene Gryning växte, våldet mot migranter och vänsteraktivister ökade, det internationella trycket från de globala finansiella institutionerna skärptes. Misären bredde ut sig. Grundläggande frågor om politikens natur, handlingsutrymme, organisatoriska val, gatumilitans och våldets innebörd var högst reella och diskuterades brett.

Två år senare verkar sakernas tillstånd ha lugnat ner sig något. Misären har normaliserats - folk har hittat vardagsstrategier för att överleva, att må dåligt är normalt, man kan slappna av något när man åtminstone vet att det kommer vara fördjävligt en längre period.

Men i misären har även vissa framgångar uppnåtts. Anarkiströrelsen lyckades mota tillbaka fascisterna från gatan. Genom effektiv och militant stadsdelsorganisering konfronterade man Gyllene Grynings gatutrupper. Å ena sidan via spektakulära aktioner såsom den motorburna antifascistiska patrullen. Å andra sidan genom mer långsiktig grannsamverkan. Mordet på Pavlos Fyssas ledde till att även staten trädde in som antifascistisk aktör - dels för att man fruktade en eskalering av konfikterna mellan anarkisterna och Gyllene Gryning (två partimedlemmar sköts till döds kort efter mordet på Fyssas), och dels för att den härskande klassen började se Gyllene Gryning som ett potentiellt hot som behövde oskadliggöras. Men det var anarkisterna som stod för det folkligt organiserade motståndet mot fascisterna. (Vilket är värt att komma ihåg då andra vänstergrupper gör sig lustiga över anarkisterna, trots att det är dessa som står i främsta ledet när det är skarpt läge.)

Ett annat tecken i tiden är att även polisen har börjat demonstrera mot sina arbetsvillkor. Under den värsta krisslakten förblev polisernas löner orörda - men nu har även de börjat känna av krisutvecklingen. Grekland är en av Europas mest polistäta länder (delvis på grund av en stark folklig militans, delvis som ett sätt att suga upp och organisera arbetslösa). En stingslig och illojal poliskår kan bli ett stort problem för den grekiska staten. (Och trots det stora stödet för Gyllene Gryning inom säkerhetsapparaten är det en myt att 50% av poliserna röstade på partiet.)

Syriza då? Förhoppningarna bland de grekiska kamraterna är borta. Syriza är ett parti till höger om socialdemokratin. De förhandlar med trojkan, de erbjuder inga alternativ, de har tagits över av gamla Pasok-aktivister. Från "a movement without a party" har Syriza blivit "a party without a movement". Den regeringsorganiserade delen av arbetarörrelsen - Pasok och de stora fackföreningarna - föll snabbt då de försökte sitta med vid förhandlingsbordet när nedskärningarna påbörjades istället för att helt vända sig emot dem. Samma sak kommer troligen hända med Syriza om de får en stark regeringsställning. (Det kommunistiska partiet KKE och dess fackförening Pame växer dock.)

Och i bakgrunden till allt detta pågår den stora tragedin som ej uppmärksammas nog: det brutala fängslandet av migranter - nu utan en bortre gräns för hur länge de kan vara inspärrande.

4 juli 2014

Varje människa en Torah

"En dröm som inte tolkas är som ett brev som inte läses."

Så lyder ett judiskt talesätt från det tredje århundradet. Var Freud så värst ny med idén att allt i drömmen går att tolka? Han inleder sin Drömtydning med en genomgång av den tidigare litteraturen på temat, och konstaterar att även om vetenskapen är snabb med att avfärda drömmarna som irrelevanta, slumpmässiga och utan mening, så är folkvisdomen av en annan åsikt: drömmar har mening.

Psykoanalysen tolkar allt. Alla psykiska uttryck är just uttryck för någonting, och därför kan de aldrig vara irrelevanta. Drömmar, felhörningar, felsägningar, täckminnen, glömska etc; allt är material som kan tolkas och omtolkas. Och det är inte alltid själva materialet i sig som är det viktiga utan snarare just själva tolkningen av det. "Varför tror du att du drömde om just det?" Freud tolkar tolkningar.

Men var fick han allt ifrån? När han närmar sig de fyrtio träder plötsligt en helt annan Freud in på scenen. Istället för medicinaren, klinikern, neurovetenskapsmannen träder drömtolkaren, kulturkritikern, människokännaren, litteratören. När Freud lanserar psykoanalysen sker det som ett brott snarare än en kontinuitet - och precis som psykoanalysen hävdar att människans tidiga år är viktiga för dennes senare utveckling måste detsamma gälla för psykoanalysen självt.

David Bakan driver i sin bok Sigmund Freud and the Jewish Mystical Tradition tesen att den judiska mystiken utgjorde en stor, men dold, influens på Freud. En influens som Freud själv inte kunde erkänna öppet med tanke på dåtidens kraftiga antisemitism. Freud var angelägen att framstå som en respektabel vetenskapsman och hans judiska bakgrund stängde många karriärvägar. Att framställa psykoanalysen som sprungen ur en judisk tradition var omöjligt.

Vad var det då i den judiska mystiken som blev så avgörande för psykoanalysen? Tvenne ting: tolkningsteknikerna och synen på sexualiteten. Låt oss diskutera det förstnämnda (det senare för oss för långt in på temat om Oidipuskomplexet, vilket vi inte är redo att diskutera ännu).

Man läser Torah - Messias ska komma. Men vad är Messias? Kanske Messias själv är en Torah - något som man måste tolka. Varje ord i Torah har flera innebörder och att tolka dessa innebörder - fonetiskt, associativt, teologiskt etc - är att tolka Guds verk. Samma då kanske för Messias ord.

Men om den judiska mystiken förvandlade Messias till en Torah, förvandlade Freud alla människor till en Torah. Alla människor går att tolka. I båda fallen - människa eller Messias - tolkas det gärna via ordvitsar. (Till exempel den kvinnliga patienten som skulle åka till Italien, gen Italien. Jomenvisst.) (Och vad hette Freuds första fallstudie? Jo Dora, dvs Torah.)

De två grundprinciperna för drömtolkningen enligt Talmud: Alla drömmar har en mening och alla drömmar följer munnen. Dvs drömmarna följer tolkningen av dem. Dvs tolkningen är viktigare än drömmen.

Vidare: en sak kan även betyda sin motsats. Monsieur Chouchani visste detta. Han var en mytomspunnen judisk vagabonderande lärare vid 1900-talets mitt, som bland annat undervisade Levinas och Wiesel. Läs här en beskrivning av Jacques Goldberg av Chouchanis tolkningsteknik:
[That's] how he started teaching me Torah when I was ten, not without quoting that the same method was used over the years, for Bible, Mishna, Talmud … and maths. Because he found me serious and motivated, he just very quickly gave up the requirement of writing, verbal was sufficient.
I would first read the next verse, never more, in Hebrew.
I would then copy the verse, in Hebrew, in my notebook, over two blank pages per verse, and draw columns lines word after word.
In each column I would write down all possible meanings of each individual word without consideration to the neighbor columns.
I would then start a loop in a loop in a loop etc… to build statements meaning by meaning. Most could quickly be discarded as making no sense.
Among those still making sense, I had to select the best, and convince Monsieur Shoshani why I was convinced that this was the best understanding.
And then I only had to convince him that the contrary could as well be correct… before starting the next verse.
Allt detta stämmer så väl in på Freud. Men det är inte det som är det viktiga (Freud själv är givetvis helt oviktig). Det är tolkningstraditionen: allt går att tolka, man måste utveckla tekniker för det, förfina och förvirra dem. Inget är allegorier där det finns "en" sanning att lyfta fram som knäcker gåtan. Allt är bara en outtömlig serie tolkningar.

Och var det inte Max Brod som angående Kafkas tolkningar av sina egna verk sade: "Även hans tolkningar måste tolkas."

15 juni 2014

Moby Dick och pyramiderna

Ständigt dessa olösbara ekvationer; precis när man tror sig ha hittat en lösning slänger de tillbaka en till ruta noll. Alltid fel koordinatsystem, eller fel variabelbyte, eller ett ofysikaliskt fall. Svåra och komplexa, en "dunkel skog" att irra runt sig i, och någon vägvisare dyker förstås aldrig upp.

Då kan man alltid läsa gamla utdrag ur Moby Dick. Som det märkliga pyramidtema som dyker upp här och där i boken. Exempelvis när Stubb berättar följande dröm för Flask:
Such a queer dream, King-Post, I never had. You know the old man's ivory leg, well I dreamed he kicked me with it; and when I tried to kick back, upon my soul, my little man, I kicked my leg right off! And then, presto! Ahab seemed a pyramid, and I, like a blazing fool, kept kicking at it.
Och masten är egentligen en pyramid, och pyramiden en mast:
Now, as the business of standing mast-heads, ashore or afloat, is a very ancient and interesting one, let us in some measure expatiate here. I take it, that the earliest standers of mast-heads were the old Egyptians; because, in all my researches, I find none prior to them. For though their progenitors, the builders of Babel, must doubtless, by their tower, have intended to rear the loftiest mast-head in all Asia, or Africa either; yet (ere the final truck was put to it) as that great stone mast of theirs may be said to have gone by the board, in the dread gale of God's wrath; therefore, we cannot give these Babel builders priority over the Egyptians. And that the Egyptians were a nation of mast-head standers, is an assertion based upon the general belief among archaeologists, that the first pyramids were founded for astronomical purposes: a theory singularly supported by the peculiar stair-like formation of all four sides of those edifices; whereby, with prodigious long upliftings of their legs, those old astronomers were wont to mount to the apex, and sing out for new stars; even as the look-outs of a modern ship sing out for a sail, or a whale just bearing in sight.
Och om masten är en pyramid så är valens huvudknöl det också:
But even stripped of these supernatural surmisings, there was enough in the earthly make and incontestable character of the monster to strike the imagination with unwonted power. For, it was not so much his uncommon bulk that so much distinguished him from other sperm whales, but, as was elsewhere thrown out---a peculiar snow-white wrinkled forehead, and a high, pyramidical white hump. These were his prominent features; the tokens whereby, even in the limitless, uncharted seas, he revealed his identity, at a long distance, to those who knew him.
En pyramidformad huvudknöl
Och Leviathan är uråldig, äldre än tiden, och Egyptierna, dessa pyramidbyggare, dyrkade nog ändå valen trots allt:
When I stand among these mighty Leviathan skeletons, skulls, tusks, jaws, ribs and vertebrae, all characterized by partial resemblances to the existing breeds of sea-monsters; but at the same time bearing on the other hand similar affinities to the annihilated antechronical Leviathans, their incalculable seniors; I am, by a flood, borne back to that wondrous period, ere time itself can be said to have begun; for time began with man. Here Saturn's grey chaos rolls over me, and I obtain dim, shuddering glimpses into those Polar eternities; when wedged bastions of ice pressed hard upon what are now the Tropics; and in all the 25,000 miles of this world's circumference, not an inhabitable hand's breadth of land was visible. Then the whole world was the whale's; and, king of creation, he left his wake along the present lines of the Andes and the Himmalehs. Who can show a pedigree like Leviathan? Ahab's harpoon had shed older blood than the Pharaohs'. Methuselah seems a schoolboy. I look round to shake hands with Shem. I am horrorstruck at this antemosaic, unsourced existence of the unspeakable terrors of the whale, which, having been before all time, must needs exist after all humane ages are over. But not alone has this Leviathan left his pre-adamite traces in the stereotype plates of nature, and in limestone and marl bequeathed his ancient bust; but upon Egyptian tablets, whose antiquity seems to claim for them an almost fosilliferous character, we find the unmistakable print of his fin. In an apartment of the great temple of Denderah, some fifty years ago, there was discovered upon the granite ceiling a sculptured and painted planisphere, abounding in centaurs, griffins, and dolphins, similar to the grotesque figures on the celestial globe of the moderns. Gliding among them, old Leviathan swam as of ore; was there swimming in that planisphere, centuries before Solomon was cradled.
Märkligt nog har SuicideOmen på deviantART lyckats förena alla dessa teman i följande kitschiga bild:

11 juni 2014

Harvey och fonderna

Ur David Harveys Rebel Cities:
Marx does not advocate state ownership, but some form of ownership vested in the collective laborer producing for the common good.

How that form of ownership might come into being is established by turning Locke's argument on the production of value against itself. Suppose, says Marx, that a capitalist begins production with a capital of $1,000 and in the first year manages to gain $200 surplus value from laborers mixing their labor with the land, and then uses that surplus in personal consumption. Then, after five years, the $1,000 should belong to the collective laborers, since they are the ones who have mixed their labor with the land. The capitalist has consumed away all his or her original wealth. Like the indigenous populations of North America, capitalists deserve to lose their rights, according to this logic, since they themselves have produced no value.

While this idea sounds outrageous, it lay behind the Swedish Meidner plan proposed in the late 1960s. The receipts form a tax placed on corporate profits, in return for wage restraint on the part of unions, were to be placed in a worker-controlled fund that would invest in and eventually buy out the corporation, thus bringing it under the common control of the associated laborers. Capital resisted this idea with all its might, and it was never implemented. But the idea ought to be reconsidered.

1 juni 2014

Banpomuseet, Xi'an

Banpomuseet i Xi'an: En 6000 år gammal bosättning, med bostadshus, förråd, samlingsplats, gravar, vallgrav etc. Många krukor och krukskärvor har grävts upp, och på dessa krukor förekommer symboler som ännu är otolkade. Hela museet är fullt med frågor till besökaren, och anlägger en hermeneutisk aura kring alla objekt. Besökaren välkomnas av följande budskap:
Through the "civilized fragment" of Banpo Site, a social picture of Banpo ancestors is pieced together. Banpo Village is revived: the bustling crowd, busy working, bustling life ... On this moment, it fills the temporal gorge of 6,000 years between the ancient and modern times.
   Banpo ancestors left modern people with very deep cultural deposits, and some "puzzles" still no definitive answers up to now. Welcome the tourists to unlock the mystery with us.
Så här tror man att Banpofolket såg ut:


Bilder från utställningen:

    "Various carved signs were discovered on some unearthed earthen wares of Banpo Site. What is the meaning of these mysterious signs? Are they the symbols of producer or the user? Or, are they the embryonic form of the writing?"

An Earthen Filter:
"There are several small round holes near the bottom of the filter, is it used to filter mashed juice or a kind of wine-making appliance? Isn't it a riddle to decode?"
"Clay Sculpture of A Human Head"


Fyra barnskelett, utgrävda vid Banpofolkets kyrkogård

Förmodligen en kartläggning av fiskens visuella utveckling till abstrakt mönster
"The point-bottomed bottle is a kind of water vessel. If its shape is symmetrical and the position of two ears is located proper, once put into water, it will tilt automatically. When filled, it will resume its upright position. In fact, only a few of point-bottomed bottles conform to the center of gravity principle because production depends on personal experience. What was the symbolic meaning? How to lay it when filled with water?"
En skärva som visar på Banpofolkets förståelse av tal och mängder
Förutom objekt från Banpofolket så fanns andra ting på museiområdet:

Kinesiska masker, ej relaterade till Banpofolket
Två ansikten
Ett efternamnsmuseum i anslutning till museet över Banpofolket
Kinesiskt efternamnssystem
I en anslutande utställning visades lokala föremål, som denna huvudbonad
Lokal skrift

29 maj 2014

Vanzetti och Dante

Giacomo Oreglia beskriver i Dante - Liv, verk & samtid hur de italienska migranterna som i miljontals tog båten över Atlanten till USA för att söka ett bättre liv ofta hade med sig en dantino i fickan - en liten pocketversion av Dantes Den gudomliga komedin. Precis som Shakespeare var Dante under en lång period en folklig, snarare än primärt akademisk, eller "high-brow", sysselsättning (brytpunkten för den amerikanska läsningen av Shakespeare som primärt en angelägenhet för borgerligheten istället för arbetarklassen verkar ske vid kravallerna vid Astor Place i New York 1849).

En av de italienska migranterna var Bartolomeo Vanzetti. Han kom till USA 1908 och deltog aktivt i den anarkistiska rörelsen. 1921 dömdes han och Nicola Sacco till döden, anklagade för att ha mördat två personer i anknytning till ett väpnad rån. Avrättningen av Sacco och Vanzetti väckte ett ramaskri över hela världen, och båda är idag välkända karaktärer i den socialistiska och anarkistiska historien. (De förklarades officiellt och retroaktivt som oskyldiga av guvernören i Massachusetts 1977.)

Vanzetti hade med sig sin dantino, och översatte flera av Dantes sånger (och Sacco döpte sin son till Dante, dock oklart om det var som en hyllning till diktaren). Den gudomliga komedin är inte bara en teologisk utläggning, eller medryckande helvetsskildring, utan i stor utsträckning en kommentar och kritik av Dantes samtid. Genom att placera ut flera av sina meningsmotståndare i helvetets olika kretsar kunde Dante lyfta fram och attackera deras brister. Ett genomgående tema i Dantes kritik är hur den statliga och kyrkliga makten har korrumperats och fördärvats. Detta är ett av de skäl till att verket var populärt både bland anarkister och bolsjeviker (Den gudomliga komedin diskuterades exempelvis flitigt av Trotskij i rapporten "Kulturfrågor under proletariatets diktatur", ett referat från ett möte inom Centralkommitténs pressavdelning 1924. Trotskij citerar där den italienska marxisten Labriola, som säger: "Bara idioter kan försöka tolka Komediens text med hjälp av florentinska tyghandlares fakturor till sina kunder."). (Vidare kan nämnas hur Den gudomliga komedin också är av intresse för queerhistoriker: förvisso hamnar de homosexuella i helvetet, så mycket annat fanns inte utrymme för på Dantes tid, men när det visar sig att Dantes läromästare Brunetto Latini placerats där, så väljer Dante att hylla istället för att fördöma honom, kanske som ett förtäckt sätt att kritisera homosexualitet som en anledning att hamna i helvetet.)

Vanzetti försökte översätta Dante till ett slags italiensk-amerikanska. Och resultatet blev fantastiskt. Oreglia återger ett exempel. Först Dante i original:

Per me si va nella città dolente;
Per me si va nell'eterno dolore,
Per me si va tra la perduta gente.
Giustizia mosse il mio alto fattore.

Oreglia ger ett förslag på svensk översättning:

Med mig går du in i bedrövelsens stad.
Med mig går du in i sorgens ändlösa kö-.
Med mig går du bland det förlorade folket.
Min store Skapare - var finns din rättvisa?

Och så Vanzettis mäktiga översättning:

By me you go into da sadda citty;
By me you go into de endless surrow;
By me you go among da losta people;
Joostice it mov-èd him, my greata maker.

Vanzettis kom verkligen till "da sadda citty". Var kan man hitta resten av hans översättningar?

13 maj 2014

Parsimonium

Är naturen enkel? Ofta brukar det lyftas fram att de grundläggande ekvationerna som vi har för naturens struktur är väldigt enkla, och i någon mening därför vackra och sköna. Ett par argument emot detta (som bland annat diskuteras här) brukar vara:
  • Ekvationerna ser enkla ut för att vi har introducerat en väldigt kompakt notation. Det matematiska språket har således utvecklats för att göra ekvationerna - som i grunden är svåra och komplicerade - enkla att hantera.
  • Vi har närmat oss en aspekt av naturen som är enkel att beskriva, helt enkelt för att det är den enda vi kan lösa. Därför ser ekvationerna enkla ut. Mer komplicerade aspekter av naturen har vi dock inte klarat av att beskriva, och därför missleds vi att tro att naturen är enkel.
  • Ekvationerna är inte enkla. Även de ekvationer som vi kallar för enkla (exempelvis Einsteins fältekvationer och Maxwells elektromagnetiska ekvationer) har vi bara lyckats lösa i ett par specialfall. De grundläggande koncepten bakom ekvationerna är inte heller enkla eftersom folk fortfarande håller på att bråka om innebörden av dem.
Ett argument för att de ekvationer som vi använder för att beskriva naturens mer fundamentala aspekter verkligen är enkla är dock praktiskt: det räcker med att ha läst natur- och matematik på gymnasiet eller komvux, och sedan läsa ungefär fyra år på universitetet, för att kunna tillgodogöra sig den fundamentala fysiken (som beskriver universums utveckling och naturens minsta beståndsdelar). Fyra år; inte fyrtio, sjuttio eller sjuhundra. (Att det överhuvudtaget går att göra inom en överskådlig tid är kanske det mest märkliga av allt.) Detta kanske inte har med enkelhet att göra, men skumt är det i alla fall.

8 maj 2014

Universums utveckling

Återigen stora framsteg inom kosmologin. Nu har en numerisk simulering, utförd av ett internationellt forskarteam, lyckats att följa inte bara den mörka materiens utveckling sedan universums barndom, utan även övrig materia: vätgas, svarta hål, övriga grundämnen och galaxbildning. I detalj lyckas de återge många av de strukturer vi ser i universum i dag.